WEEKEND
Hello fellas! Jag stör mig så mycket på vissa människor. Människor som av osäkerhet drygar och ser ner på andra, tycker att folk som sticker ut är konstiga. Speciellt när de är lika små och försvarslösa när de står där ensamma utan någonting. Jag hatar när jag inte kan få andra att tänka om. Hatar att det finns ideal, normer och massor av skit. Speciellt när folk lever för dom, söker lycka i det och jag hatar att jag är där själv ibland. Jag mår bra när jag känner mig snygg, social, har koll. Koll på mitt liv, andra, mina saker, skolan. Så fort något är fel sjunker min självkänsla, men inte fan tycker jag bättre om någon för att den har snygga skor, fina ögon, sjunger som Celine Dion eller har ett hus i LA. Förhållandemässigt är det klart att man kanske inte vill vara tillsammans med någon man inte tycker ser bra ut alls, men vad är attraktivt med en kille som ser ut som Douglas Booth men behandlar en som ingenting? Allt det där med YOLO, det är insida som räknas och var bara dig själv, det låter så klyschigt, men det gör det nog av en anledning. Att det är så jävla sant egentligen.
Roman
Hej folk!
Känner för att skriva lite, skriva om allt, skriva om inget.
Jag är en sån där person som tänker för mycket, hela tiden. Jag kan lyssna, känna empati, jag är smart. Tills det kommer till mig själv, då bryr jag mig för mycket och gör inte det jag vet att jag borde. Trasslar in mig lite här och där och till slut börjar allt gå mig på nerverna. Vill vara stark, vill vara cool, chill liksom. Tror jag har den där egenskapen, någon stans där inne. Jag har höga krav på väldigt mycket, jag har inga krav på annat. Jag är mångsidig och jag vet helt enkelt inte vad jag vill. Jag menar jag kan ju inte bli proffsryttare, jurist, skådis, ha hus i Australien och surfa, bo i London och jobba med mode, DJ, resa runt, göra mitt och hjälpa till att göra världen till en bättre plats för alla. Det går inte.
Just nu vill jag ta något tåg upp till fjällen, sätta mig på en fjälltopp och vänta på en liten varelse som kommer och säger åt mig vad jag ska göra. Skratta lite, gråta lite. Och sen start over.
Musik, gaaaah vad skulle man göra utan det? Älskar att lyssna på lite deppmode stuff när man känner sig nere, jag vet inte varför, men jag mår bättre av det. Sad music får mig att må bättre, det inspirerar mig. Och så älskar jag när allt bara funkar i en låt och texten är sådär jävla underbar. Det är därför jag skriver låttexter själv. Asaf Avidan & the Mojos – One Day / Reckoning Song (Wankelmut Remix) - Radio Edit den spelas om och om i mina högtalare just nu.
Förstår inte varför det är så jobbigt att skriva vad man tycker, tänker, känner. Rädd för kritik? rädd för att folk ska tycka saker? Nu ska jag anstränga mig lite med vissa saker och lägga problemen där de hör hemma. Tror att jag ger upp för lätt, tycker synd om mig själv och gör problemen lite större än de är. Det där med att bara vara sig själv, skita i vad andra tycker, kämpa lite och göra det som bäst känns, det kommer man absolut längst på.
