Roman
Hej folk!
Känner för att skriva lite, skriva om allt, skriva om inget.
Jag är en sån där person som tänker för mycket, hela tiden. Jag kan lyssna, känna empati, jag är smart. Tills det kommer till mig själv, då bryr jag mig för mycket och gör inte det jag vet att jag borde. Trasslar in mig lite här och där och till slut börjar allt gå mig på nerverna. Vill vara stark, vill vara cool, chill liksom. Tror jag har den där egenskapen, någon stans där inne. Jag har höga krav på väldigt mycket, jag har inga krav på annat. Jag är mångsidig och jag vet helt enkelt inte vad jag vill. Jag menar jag kan ju inte bli proffsryttare, jurist, skådis, ha hus i Australien och surfa, bo i London och jobba med mode, DJ, resa runt, göra mitt och hjälpa till att göra världen till en bättre plats för alla. Det går inte.
Just nu vill jag ta något tåg upp till fjällen, sätta mig på en fjälltopp och vänta på en liten varelse som kommer och säger åt mig vad jag ska göra. Skratta lite, gråta lite. Och sen start over.
Musik, gaaaah vad skulle man göra utan det? Älskar att lyssna på lite deppmode stuff när man känner sig nere, jag vet inte varför, men jag mår bättre av det. Sad music får mig att må bättre, det inspirerar mig. Och så älskar jag när allt bara funkar i en låt och texten är sådär jävla underbar. Det är därför jag skriver låttexter själv. Asaf Avidan & the Mojos – One Day / Reckoning Song (Wankelmut Remix) - Radio Edit den spelas om och om i mina högtalare just nu.
Förstår inte varför det är så jobbigt att skriva vad man tycker, tänker, känner. Rädd för kritik? rädd för att folk ska tycka saker? Nu ska jag anstränga mig lite med vissa saker och lägga problemen där de hör hemma. Tror att jag ger upp för lätt, tycker synd om mig själv och gör problemen lite större än de är. Det där med att bara vara sig själv, skita i vad andra tycker, kämpa lite och göra det som bäst känns, det kommer man absolut längst på.
Kommentarer
Trackback
