29 maj
Det var en kväll då allt tagit slut, separationsångesten stod på trappen. Jag trodde aldrig jag skulle komma dit. Som om jag skulle kunna ta en annan väg förbi vägen ut, bara gena lite för att slippa det jobbiga. Men det gör vi ju sällan, det är nästan så att mina 19 tidigare år tittar på mig och suckar. När ska man lära sig?
Så jag och mitt 20åriga jag åkte hem. Flydde ut på altanen som jag älskar, med boken, vinet och låten.
Jag hade aldrig räknat med att vinet skulle ta slut, att boken inte var oändlig, att låten bara bestod av ett visst antal sekunder. Visst var glaset vackert när den sista droppen masserat min hals. Sådär oskyldigt rosa efter att rödvinet färgat de handgjora verket, likt färgen av himlen ibland när solen är på väg ner. Glaset var i design av Lasse Åberg. Jag gillar ju inte ens rödvin? Visst fanns orden i boken kvar i mig när sista sidan förblev genomläst, som om Forni tagit min hand och viskat att jag inte är ensam. Men när låten tog slut, då tog allt slut.
Visst kunde jag fyllt på vinet. Men ikväll var det inte dig jag ville dämpa.
Ikväll behöver jag inte dig.
För ikväll kom livet ikapp mig, alla tuffa separationer kom på besök, visade gamla minnen, väckte gamla känslor, dränkte nuet i dået. Vinet hade ingen chans.
Ikväll behöver jag bara mig.
