Livet på en pinne

Att åka tunnelbana under rusning går emot svenskens principer, det var någon jag kladdade ner på väg till universitetet. Jag tänkte på det då. Alla stod där, likt tickande bomber. Ingen andades.
 
Så råkade jag nudda en dams hand och en ilning gick egnom hela kroppen. Istället för att bittert dra på munnen så log jag lite försiktigt. Då log hon tillbaka. Fan, heja Sverige!
 
Har märkt att det funkar att le.
 
Idag har jag dock bara velat gråta tills jag kan ligga i en gigantisk donut i min egen swimmingpool av tårar. Inomhus i 3 dygn gör mig melankolisk. Så hörde jag Jennies röst i huvudet, ryck upp dig. Ibland tror jag det är viktigt att våga kliva ur sin känsla, titta lite på den men inte döma den så mycket. Det är fortfarande tråkigt att klockan är innan tolv en fredag och huset är tystare än en provsal. Men det måste ju få vara så. Det är okej. Det är fan ganska skönt, för jävlar vad roligt det kommer bli att gå ut sen!
 
Försök inte fly ur allt det dåliga om det inte skadar dig. Det är nyttigt att hålla tillbaka lite och stanna upp.
 
Night peeps!
 
Old but gold♥
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0