Att se din blick så sårad, när alla löften klingar falskt
Utanför fönstret sjunger en lugn elegi. Den är inte riktigt fullt så sorgsen även om lugnet bland träden gör mig stressad.
Att känna sig utlämnad. Via ord eller handlingar som registreras i andra människor och sedan är utom kontroll. Man känner att man liksom är hela uppfattningen av hur tolkningen blev efter det man sa eller gjorde. Man är en mening eller en handling.
Att känns sig bortvald. Att vara så omtyckt men att ändå inte räcka till.
Att inte ha tid. Och den man har springer iväg.
Att fundera kring moral. Att bryta sin egen moral.
Att vara osäker och rädd.
Att känna att falskhet, rykten och avund finns överallt.
Att vara ung, det är så jävla jobbigt. Ser du in bland träden? De spelar ingen roll, ingenting som ger dig en krypande känsla av obehag i magen spelar någon roll.
Jag tittar ut igen. I trädens skogsgröna toppar, där skymtas en oskyldig vårvind. Lika oskyldig som den tid i livet jag befinner mig i. Låt det jävliga skakas om och blåsa iväg bland trädens höga valv.
Kommentarer
Trackback
