anjajennifer.blogg.se

 

Heej! Tänkte inleda med att jag är dålig på att blogga, vilket en trogen läsare måste anstränga sig extremt för att inte upptäcka vilket betyder att det var en onödig punkt som man ändå tar upp. Man säger det alla vet helt enkelt. Som när man kommer till skolan och ler jättemycket och måste säga något i form med att "idag är jag på bra humör". No shit? Det händer kanske inte speciellt ofta i och för sig. Superhappy i en novembermorgon i skolan... njä.

 

Dagens inlägg är till för att lätta mitt lilla hjärta. Ibland är det lättare att skriva än att prata. Vill bara påpeka att jag inte ska skriva ett dagboksinlägg på bloggen som det kanske verkar till en början nu. Jag är med i ett musikprojekt där vi skriver texter till ett sound vi har fått var och en. Dessa ska vi sedan spela in i studio (det är redan inspelat). Grejen är den att det känns som att jag står och vrålar som en sensitive skadad kärring i min låt samtidigt som alla andra i projektet sjunger som Celine Dion. Fine, de lever i musiken, kring den och med den 24 timmar om dygnet medan jag är AMATÖR på hög nivå. Ändå jämför man sig. Ändå kommer mitt liv gå under för att min röst är sämst på skivan fast än jag vet att det inte gör någonting och att det är väldigt logiskt. Skriva kan jag, min låttext är underbar. Det är min grej. Sjunga- inte min grej, det är inte jag, jag lever inte i den världen, jag vill inte in i branshen. Men nu har jag hamnat där litegrann på något jävla vis och då vill jag ju leverera. Speciellt när resten av skivan är maratonlöpare och jag svansar efter tomatröd i ansiktet, i hopp om att klara ett varv i alla fall. Men I'm in! Jag är amatör och min röst är som den är med det är min låt och det är jag som ska framföra den. Det viktigaste är att den betyder något för mig. Liksom, det är väl inte alla nybörjare som får chansen att släppa sin egen singel på en platta? Får lyssnarna ont i öronen av min låt har jag berört dem på ett sätt i alla fall.

 

Idag blev vi fotade av tidningar och intervjuade. Jag sprudlade lite väl mycket kanske där bakom trummorna.

 

Nu vet ni the dark side of the project. Som för övrigt varit sjukt kul. Att spela in i studio gav världens adrenalinkick och att få lära sig att skriva till musik, det är min grej och där springer jag samma lopp som de andra. Där kämpar jag för guldmedaljen.

 

Nu ska jag kolla på paradise. Det är så ofantligt underhållande.

 

KRAM